Öster om Muren fanns inget. Ett kallt, grått samhälle där musik var socialistiskt uppbyggliga marscher och hymner berövade all form av rock- och popmusik. Bilderna från världen i öster gav inga indikationer på annat. En tillvaro utan Elvis Presley... Hemska tanke. Min barndoms rädsla för ett liv i Moskvas skugga var verklig och den tänkta musikabstinensen plågsamt närvarande och påtaglig. För barnet berövad Elvis var ett förtvivlans barn, ett sorgens barn. Denna vanföreställning var långlivad.

Första gången jag kom i kontakt med Östblockets pop- och rockkultur var när jag av en slump och aningen tveksam köpte på mig en platta, Mrowisko (1971). Gruppen hette Klan och kom från Polen men det var knappast därför jag köpte den. Priset (50 kr) och det synnerligen vackra omslaget fick mig att slå till. Den visade sig skaka min tro i grunden och öppna dörrarna för en helt ny värld av progressiv rockmusik, för vad som strömmade ur mina högtalare var alldeles underbart. Hammonddränkt proggrock i vad som tycktes vara någon form av sammanhängande koncept. (Svårt att veta dock, texterna är på polska.)

Min frälsning var heller ingen dagslända. Ständigt matades min nya övertygelse med själslig föda från hela det forna Östblocket. Panta Rhei, Korni Grupa, Time, Lift, Jozef Skrzek och kanske en av de häftigaste upptäckterna från ett band med det fantastiskt fånigt klingande namnet Die Puhdys (DDR). Deras sound måste karakteriseras som det östtyska Uriah Heep. Detta blir extremt påtagligt i "Türen öffnen sich zur Stadt" med sitt tunga orgelsound, sönderdistade stränginstrument och änglalika manskör. Exceptionellt bra!

Bärande i åtanke den censur och kontroll av populärkulturen som pågick öster om Muren så är den östeuropeiska proggen märkligt nog väldigt präglad av den västerländska. Men visst, radiovågor sprids helt visst över gränserna, så det var förmodligen inte omöjligt att ta del av västerländsk pop. Å andra sidan tycks det som att musiker faktiskt fick resa utomlands på turnéer eller samarbeten med andra. Det ungerska bandet Omega gjorde det. Den polske Czesław Niemen gjorde det också. Därmed inte sagt att det var oproblematiskt eller ens ofarligt att vara musiker. Hur livet som popgrupp kunde te sig i öst vore sjukt intressant att läsa mer om.

En annan fråga som väckts i mig är om jag bedömer musiken annorlunda för att den exempelvis stammar från DDR? Är Die Puhdys lika bra som dess motsvarighet Uriah Heep? Är Klan lika bra (eller bättre för all del) än Emerson, Lake & Palmer? Det kan tyckas vara en märklig fråga men ändock relevant. Bedömer jag musiken utifrån de svårigheter som omgärdade dess tillkomst? Blir svårigheterna en anledning att haussa upp resultatet? Mitt svar är nej. Det finns mycket musik som inte alls håller måttet i mina öron såsom halvtafflig blues och rutten hårdrock. Men vad fan, det finns också här i väst. Summan av mina erfarenheter är ändå att proggen på andra sidan Muren håller lika hög eller låg standard som annorledes. Det är en fråga om musikernas individuella begåvning. Och ibland är den jävligt stor.