Man är försvarslös mot sunt förnuft, sägs det. Och visst, det är svårt att värja sig emot ett logiskt resonemang. Att Finland visar sig ha en mycket intressant progrock-scen torde inte vara överraskande, de flesta om inte alla länder kan uppvisa någon intressant platta eller grupp. Ändå ratade jag länge Finland. Vad finns väl där? Men så hörde jag Tasavallan Presidenttis "Lambertland" och insåg, som det naiva fä jag varit, att nästa guldrusch går av stapeln i vårt östra grannland. Wigwam (det gamla proggbandet, alltså), Magyar, Haikara, Isokynä Lindholm... Det senaste tillskottet är Pepe & Paradise's "Niin vähän on aikaa" från 1972. Det är en fantastiskt soft och skön platta. Det jazziga, tillbakalutade svänget dominerar men ibland far bandet ut i strävare tongångar som i "Tuuleen kylväjä" där ett orgelsvep drar igång ett kantigt stycke, uppbrutet i kortare, vackert vemodiga slingor. Jag lånar Pepe mitt öra. Måtte jag aldrig få det åter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar