1989 markerade en spektakulär återkomst för det monster vid namn Black Sabbath. Sedan Dio's avsked 1982 gick den musikaliska spiralen oundvikligen nedåt. För egen del framstår visserligen ingen Sabbath-platta som ett totalt misslyckande men visst, Born again och The eternal idol är inte deras ljusaste stunder. När Headless cross släpptes 1989 var förväntningarna inte höga men albumet visade sig vara ett solitt arbete. Soundet var i grunden ett amalgam av typiska Sabbath-ingredienser men moderniserat, emellertid utan att bli förvirrat och ofokuserat. Nu framstår skivan som en modern Sabbath-klassiker, med all rätt.
Året efter släpptes uppföljaren, Tyr. Jag var fantastiskt upprymd när skivan hamnade på tallriken. Jag älskade den. Minst lika mycket som jag älskade föregångaren. Visserligen var den inte lika tung men den var episk, knappast ett ord jag skulle använt då. Nordisk mytologi var vid denna tid inte ett fullt så uttjatat koncept som idag med all vikingametal.
Det inledande spåret, Anno Mundi, får mig ännu att förnimma sommarens dofter i mitt pojkrum. Bortsett från den halvtaskiga The Law Maker var skivan en tour de force av musikalitet. Låt efter låt radades upp. Trion av The battle of Tyr, In Odin's court och Valhalla var skivans medelpunkt. Svepande synthmatta, plockande gitarr och Tony Martins lidelsefulla röst var för mig underbara preludier till höjdpunkten, Valhalla. Till och med balladen, Feels good to me, berörde mig med sin hemska video. Gitarrsolot rörde mig till tonårstårar.
För de flesta framstår Tyr som diskografins sämsta skiva men jag håller inte med. Förvisso är ljudbilden typisk för sin tid och den har inte åldrats på samma värdiga vis som någon av Sabbaths första tio album men det fråntar den inte dess charm. Och den är oundvikligen charmig. Pretentiös, absolut. Tyr innehåller alla de klichéer man kan vänta sig men det är gjort med hjärta och ambition. Ingen människa väljer den här eller Dehumanizer, Born again eller Seventh star som sina favorit och jag tycker sannerligen inte att man som nybörjare ska gå på den här. Skivorna efter Mob rules är avancerade grejer att ta till sig och inget för den klentrogne. Men den som vågar följa stigen mot musikens utmarker kommer bli rikligt belönad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar