Doomed! You're all doomed!

Häromdagen såg jag om Fredagen 13e, del III. Många tycks tro att serien gör anspråk på stordåd och avfärdar därför Jason och hans äventyr som rent trams då filmen knappast når upp till de kvalitéer exempelvis Titanic (den med DiCaprio) påstås äga. Jag är inte benägen att hålla med. Filmerna är i generell mening ganska taffliga, rentav på gränsen till usla. Det vill säga, om man ser på dem endimensionellt. Det dessa filmer saknar i kvalitet, om man avser sådan i betydelsen djupt rörande eller bedövande skönhet, tar de definitivt igen med råge när det gäller hjärta och charm.

Grunden för hela serien är intrigen om den lille pojken Jason som drunknar och sedan kommer tillbaka som mördare med svåra hjärnskador av syrebristen, får man anta. I vart fall gör han det från och med No. 2 i serien. Saken är den att intrigen är ganska genial och för den tiden, början av 1980-talet, tämligen väl exekuterad. Galna mördare i skogar är ganska vanligt förekommande. De tycks bebo skogar och bergssluttningar i klasar, som stora knappt fungerande celler av galenskap men här ser vi i vart fall en början, eller någon typ av början på fenomenet. Något definitivt vill jag inte uttala mig om.

För det mesta glider handlingen samman med alla andra filmer i serien. Samma problematik gäller också Terror på Elm Street. Det blir en kompakt massa av blod och död men vilken film är bäst? Svårt att säga. Emellertid klarnar ens sinne då man ser om någon i serien. Del III är en fullt fungerande rulle med stora möjligheter till underhållning.

Det som eventuellt är otäckt i filmen är enligt min mening att en dialog med Jason är utesluten. Jag har ju vitt och brett fört monologer om Dracula och dennes intellektuella kapacitet vilket medför en viss, om än försvinnande liten, procentuell chans att undkomma det grymma öde som vampyren lider. Med Jason fungerar ordets makt enbart som en distraktion, en kort frist för andrum några få sekunder, innan jakten fortsätter. Jag tror att Jason hör orden men fallerar vad gäller förståelsen av innebörden. Att han skulle vara hörselskadad ser jag som synnerligen osannolikt. Det handlar enbart om en psykologisk kris eller rentav härdsmälta. Jasons ilska är i det närmaste omöjlig att hantera, släcka eller kompatibel med andra överhuvudtaget. Varför Freddy, känd från Terror på Elm Street, väljer att uppväcka just Jason i filmen Freddy vs. Jason är oförståeligt. Freddy besitter i likhet med Dracula en imponerande intellektuell kapacitet, Jason icke så. Vad Freddy hade behövt var en snubbe som i vart fall gick att diskutera med. Dessutom är Jason labila läggning och oförmåga att knyta band till andra ett stort problem, för båda faktiskt. Freddy får se till att hålla ryggen fri trots sina fredliga avsikter rörande Jason medan den senare helt plötsligt ser sig tvungen att inte bara slakta kåta tonåringar, utan också ta sig an Freddy, en ytterst kompetent herre inom den sadistiska mördarkåren. Filmen blir därför ytterst osannolik, på alla plan.

Några frågor väcks i Part III.

1. I början av filmen får man se scener i och utanför Jasons stuga i skogen. Jag förutsätter att han har byggt den själv. Skev och i avsaknad av Gullfiber men ändock, ett hem. I del II tror jag till och med att man skymtar en toalettstol. Det jag undrar är då, kände Jason glädje när han sågade, spikade, hamrade? När huset tog form? Äger han kunskaper i VVS? Varför har han en toalett? Har Jason en fungerande mag- tarmkanal? Han äter alltså. Eller? Har han installerat en toalettstol pga något skumt minnesfragment, om ett "normalt" hushålls WC? Skålade han i dryck när huset stod klart?

2. Varför reagerar alltid folk med stor misstänksamhet så fort det knakar utanför? De är trots allt i skogen och där låter det. Det finns ingen rimlig förklaring till detta fenomen då de inte har en aning om att Jason är i krokarna.

3. MC-gänget i filmen är obetalbara. De hänger i matvarubutiken i skitiga kläder och tuff attityd. Jävlas med kunderna gör de också. Vari ligger 1980-talets fascination kring MC-gäng? Ofta återkommer de som pojkar benägna till skurkstreck. Måhända står de som (en enkel) symbol för utanförskapet. I filmen är de tre stycken, förgäves agerande tuffa medelst minspel och kedjor. När de ska hämnas på folket uppe i stugan, där Jason smyger omkring, är de så indiskreta att man undrar varför i helvete ingen hör dem.

Jag skrev i början att filmen/-erna inte gör anspråk på att vara "stora" filmer men de gör inte heller anspråk på att räta ut alla frågetecken eller fylla igen alla håligheter filmen presenterar. Jag tror att man måste bortse från eventuella "brister" och försöka se till vad filmen faktiskt förmedlar och det är njutning. Inte alla älskar eller ens gillar den här typen av film men för mig är det en enda lång charm-kavalkad. En riktigt usel skräckfilm är aldrig fel, i synnerhet av den här enastående kalibern.