The carpenter king

Min förtjusning över musikaler har jag med lätthet kunnat stävja. Ingen musikal har klättrat över dessa mina murar och spritt sitt lättjefulla gift. Inte en enda. Bemanna det östra tornet, släpp inte en jävel över bron!

Hmm, nåja... Sanningen anses tror jag generellt vara den yppersta av kommunikativa färdigheter, med lögnen som dess motpol långt ned på någon typ av lista. Och därför ska jag fara fram med sanningen denna dag.

Sanningens innehåll i detta fall är inte särskilt omvälvande på det personliga planet. Inte chockerande, inte förfärligt. Se sanningen som en mans ständiga resa, målet att uppgå i en musikalisk Nirvana.

Jesus är och har alltid varit fascinerande. Som liten såg jag ofta vid påsk miniserien om Jesu liv och gärning, också hans död. Jag fascinerades men irriterade mig också över det som jag ansåg vara onödig vekhet. Snubben är Guds son med krafter och kontakter vida överstigande romarnas. Varför lät han sig behandlas så illa? Ja, nu förstår jag bakgrunden bättre men då, i min barndom, var Jesu lidande föremål för stor förundran. Okej att han gav sitt liv för människorna och deras synder men varför flydde han inte? Nu kan jag se att min mänskliga natur och låga smärttröskel hade fått mig att åkalla änglarna och de trumpeter som blåste Jerikos murar åt helvete för att undslippa korsfästelsen. Jag hade till och med åkallat Djävulen och tagit min faders upptuktning som jag själv tog åthutning efter att ha pallat äpplen. (Jämförelsen mellan att åkalla Satan och palla äpplen haltar givetvis, det förnekar jag inte.)
I söndagsskolan framstod Jesus som så hel och ren. I miniserien också, delvis. Hans utbrott i templet över nasarna fyllde mig därför med andlösa rysningar. Det var min Jesus. En mänsklig gestalt som tappar tålamodet och visar sina innersta känslor, den förbjudna ilskan. Jesus blev tuff. Fräsch, fräck och modern. För mig som hängav mig åt actiondockan Big Jim, i ständig kamp mot professor Ob och hans gelikar, blev Jesus i templet en agent, en hårdför man, om så bara för ett par minuter.

En person i Jesus posse är Judas. Han har också alltid fascinerat mig, ända sedan söndagsskolan. Snubben förråder Jesus, får sina pengar och hänger sig sedan i ett träd. Mycket sorglig historia och jag har alltid känt att det inte var så enkelt att Judas förrådde Jesus av peronliga skäl såsom ekonomisk vinning eller ens av maktambitioner. När jag utan egentlig anledning inköpte ett exemplar av rock-operan Jesus Christ Superstar, några skulle kalla den musikal och jag skiter i vilket, gladde det mig att jag fick stöd i min (icke i större utsträckning utforskade) teori om Judas, att det han gjorde grundade sig i omtanke snarare än illvilja. I musikalens första spår, om man inte räknar overturen, visar Judas sin rädsla för vad som sker, Jesus tal om gudomlighet och ockupationsmaktens ögon vilka följer varje steg de tar. Man ska komma ihåg att Judéen vid Jesu tid var en orolig provins i det romerska imperiet, föremål för ofta oterkommande uppror och oroligheter. Att Jesus då skulle vara Messias, son av judarnas gud, kan knappast ha varit en välkommen nyhet under kejsarens morgonmöte, hur mycket franskbröd och marmelad där än fanns. En Messias skulle säkerligen samla folket av Juda kring honom och ett uppror av magnitud utbryta. No can do. Judas sång, Heaven on their minds, uttrycker hans oro över vad som kan hända, hans tvivel på Jesus som Guds son, om än inte på hans storhet som människa. Men också, och kanske framförallt, Judas oro för vad romarna kan tänkas ta sig till om pratet om Messias fortsätter. Det är inte svårt att inbilla sig att Judas var väl bekant med historier om romarnas framfart i den då kända och civiliserade världen.

We are occupied - have you forgotten how down we are?
I am frightened by the crowd
For we are getting much too loud
And they'll crush us if we go too far

Judas ångest när han ser den misshandlade Jesus är vedervärdig. Det var inte så han tänkt sig det hela. I sin vanmakt önskar han byta plats med Jesus men det går inte. Istället tar han sitt eget liv. Men också Jesus luftar sina tvivel kring sin person och handlingar. Trots allt är han en människa, så son av Gud han är. Också det gör att Jesus blir en mer intressant person än om han gick oberörd mot sin död, trots att han mer än någon annan är medveten om sitt syfte i livet så ock i dödsögonblicket.

I was inspired
Now I'm sad and tired

Det är en djupt gripande musikal/rock-opera. På det musikaliska planet är den helt fantastisk. Full av fantastiska hammond-passager (ex. What's the buzz) och rivig gitarr. Dessutom är musikerna i toppklass. John Gustafson (Quatermass, Baltik, Roxy Music) och Ian Gillan (Deep Purple, Black Sabbath) är två av de mer namnkunniga, i min bok.

Om jag hör ordet musikal reagerar jag oftast, eller alltid, med fördomsfull försiktighet. Smörig, översentimental sörja. Jag vet att det är skitprat. I vissa fall. Jesus Christ Superstar är mer rock-opera än musikal och faktiskt oväntat skitig i framförandet. Inga sammetslena röster som väser fram sin rosendoftande avföring, bara "vanliga" rockstjärnor som på ett fantastiskt vis framför och tolkar sångerna och dess innehåll. Röster som spricker när ångest gestaltas. Fan, det är en stor musikalisk upplevelse.

Jag hävdar inte att Jesus Christ Superstar är en urkund, bärande sanningen kring de faktiska omständigheterna. Trots allt är den en tolkning av Bibelns texter, inget mer. Men en förtjusande sådan.