Jag diskrimenerar ingen och jag förkastar ingen musik. Istället intresserar jag mig för de flesta uttrycksformer. Det betyder inte att jag kommer att älska en specifik stil eller grupp, inte ens gilla den och det lite sådär i allmänhet men jag kommer alltid visa respekt för utövare och diggare. Ofta sker detta med en ryckning på axlarna. "Okej, jag gillade inte 50 Cent. Nästa, tack!" Men så ibland kommer jag på mig själv att känna sorg över att jag inte förmår omfamna viss musik. Jag vill älska Bruce Springsteen. Jag vill ha alla hans skivor och tycka att de är helt underbara. Jag vill glädjas när jag lyssnar till Glasvegas men gör det inte. Min stora sorg just nu är att jag inte kan älska Klaus Schulze. Jag försöker, om och om igen men det går liksom inte. Kanske handlar det som alltid om mognad, sinnesstämning och tillfälle men det gör mig likväl besvärad. Hjärtat finns och söker med stark iver men det slår inte i samklang med Schulzes. Kanske har jag bara inte lyssnat på rätt skiva? Min håg och förhoppning går obruten till framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar