Audiatur et altera pars

Jag läste nyligen ut en av de märkligaste böcker jag någonsin läst, Why should fear seize the limbs before the trumpet sounds? av Richard Greengate. Bokens tillkomst är kanske än märkligare. 1957 befann sig ett arkeolog-team på plats i Istanbul för att gräva ut ett kvarter i utkanten av staden på uppdrag av det tukiska Vägverket. En ny väg skulle byggas och sålunda undersöktes området mycket noggrannt innan arbetet kunde påbörjas. En av arkeologerna fann under arbetet med en husgrund sex stycken mycket väl bevarade och förseglade hylsor av bly. Dessa innehöll 60 tätt skrivna pergament, ca 10x10 cm, och det är här som historien sätter fart.

Pergamenten visade sig vara skrivna av den bysantinske köpmannen Abresius Bresius och författades under den osmanska belägringen av staden Konstantinopel, vilken inleddes den 2 april 1453 och avslutades i och med stormingen och stadens fall den 29 maj.

Abresius Bresius föddes i Grekland 1397 (enligt hans egna uppgifter) men hamnade som 15-åring i Konstantinopel där han lät sig värvas till den bysantinska armén. Efter att ha skadats svårt efter en olycklig övning tog han avsked med en officers pension. (Bresius hade avancerat till kapten över ett av de garden vilka ansvarade för säkerheten i staden.) Som civilperson kämpade han sig fram som köpman i tyger.

Pergamenten är en ovärderlig källa till livet i Konstantinopel under rikets sista veckor. De är också ovärderliga på ett unikt, icke censurerat vis såsom statsdokument. Istället finner vi en ren, ofördärvad röst som ger oss människor på 2000-talet en blick in i fördävets vardag. Bresius inleder med en förklaring till dokumentationen med "Låt även den andra parten bli hörd". En röst skulle överleva, hur mycket osmanerna än brände, plundrade och våldförde sig på den urgamla staden. Förvisso finns det mer än nog av skildringar av det elände som osmanernas belägring förde med sig: människor som åt av döda hästar, kvinnor som sålde sina kroppar för ett ägg, män som skrek, vettlösa av fasorna. Men i allt detta finns även värmen, humorn och den humanism som Bresius verkar ha ägt: den gamla kvinnan som lyckats komma över ett stycke bröd och delar det med den föräldralöse pojken, de frivilliga som vårdade se sjuka och skadade i S:t Inos hospital och historien om hur den halvblinde värvaren Isaac får en enbent man att skriva på för 25 år. Av intresse är också de glimtar han ger av sitt eget liv, bysantinsk historia, seder och bruk etc etc.

Det är fascinerande att läsa Bresius, hans tankar och observationer. Det förunderligt moderna språket, som jag inte enbart vill kreditera översättarens förmåga, gör att man känner sig nära en person som varit död i över 500 år. Det må så vara att jag inte kan sätta mig in i hur livet tedde sig de där veckorna 1453 men jag kan ändå inte undgå att le åt vissa saker han skriver om. I pergamentet ovan, av Bresius hand, klagar han vemodigt men med en komisk ton över förlusten av sitt tak då "En turkisk kanonkula skalade det av mitt hus lika flinkt som en apa en apelsin. Nu äter jag i det fria, om jag så sitter inne hela dagen".

Vad som hände Abresius Bresius efter stadens fall är okänt. Det sista Bresius skrev ger ingen riktig ledning. Om han överlevde, flydde eller dog under de timmar plundringen varade är okänt. Din gissning är lika god som min, vilken i sin tur är lika god som någon annans. Bresius sista rader låter i vart fall så här:

"Jag känner ingen rädsla. Varför skulle mina lemmar känna rädsla innan trumpeten ljuder? Likväl är det med sorg jag ser det ljus jag tjänat fladdra, kippa efter andan som en lungsjuk tiggare. Bespottad, rådbråkad, sig förgripen till oigenkännlighet. [...] Du som läser dessa rader, glöm mig icke. Hör min röst".

Richard Greengate har gjort en utmärkt översättning av pergamenten som fram till 1990 legat gömda i de turkiska arkiven, utan synbar anledning. Boken är mellan Bresius rapporter rappt skriven och ger såväl bakgrund som efterspel vilket ger Bresius skrifter en större mening, ett större sammanhang. Den finns nu också på svenska i översättning av Björn Helgfors men heter då Varför skola mina lemmar känna rädsla? Jag kan varmt rekommendera den här boken, inte bara till de som är intresserade av historia utan också till de som fascineras av röster och livsöden från tider för evigt svunna.