Jag kan inte påstå mig till fullo förstå den skälmaktiga romanen, pikaresken. Det som då ansågs spjuveraktigt och komiskt tycks mig alldeles tomt och oförståeligt. Exempelvis så är Georg Hjelms sällsamma äfventyr (1870) av Freedrik Hjumberg, en av den tidens stora romaner, idag sorgligt, kan jag tycka, daterad. Humor är i och för sig en av de företeelser som snabbast tappar sin kraft och aktualitet. Den är egendomligt kortlivad.
I min upplaga, tryckt 1882, återfinns vackra akvareller av Fritz von Dardel, bland andra den här återgivna, men det gör lite för textens förmåga att idag, 140 år senare, trollbinda eller ens amusera. Akvarellen ska illustrera hur herrskapsfröken Dahl, dotter till den välborne patron Dahl på Stäket, luras att låna en otämjd häst Georg Hjelm vunnit i ett parti kort. Syftet med ritten är att sätta frk Dahl på plats och tygla hennes vilda sätt. Kärlek är naturligtvis målet. Texten berättar hur ritten framlockar (hån)skratt och slutar med frk Dahls avkastande, varpå Hjelm replikerar:
-Nu kanske fröken inte håller sig för god för mig?
Jag finner det knappast roligt, trots att det avsnittet räknas som en av bokens stora höjdpunkter av de som vet. Det motsatta könets tämjande, om "sturskhet" är ett karaktärsdrag, faller mig inte på läppen. Det må ha varit roligt för 150 år sedan att domptera kvinnans vilja till förmån för mannens men nu återstår bara en plump text, skriven av en man ohjälpligt låst i idealen av svunnen tid, en blek röst knappt hörbar. Nu finns inte längre det det då problematiska förhållningssättet till kvinnans frigörelse, i vart fall är den inte samhälleligt etablerad på samma vis som då. Och tur är väl det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar