Instrumentalt synthpipplande som pågår i en evighet, är det något för mig? De som känner mig och min musiksmak hade nog fallit ut i ett rungande NEEEEEEEEEEEEEEJ, och de voro i huvudsak korrekta i sin dom. Men så sommaren 2008 bläddrar jag förstrött i Ginza-katalogen och deras (ständiga) rea-sektioner, fyllda av märkliga trancesamlingar, bajsnödiga metalband och schlager vilka samtliga slumpas bort för 10 kronor stycket. Cynisk som jag är inbillar jag mig att priset Gratis skulle vara för mycket. Av någon outgrundlig anledning faller min blick på tre Vangelis-skivor á 29 kronor styck: Beaubourg, Albedo 0.39 och 1977 års Spiral. Det är ingen hemlighet att jag gillar det grekiska proggbandet Aphrodite's Childs platta 666 där aktuell keyboardist puttrar loss bakom (får man förmoda) ett veritabelt berg av klaviatur men hans verk i övrigt har gått mig spårlöst förbi. Jag bestämmer mig i ett ögonblick av förvirring att inköpa dessa tre eländen till musikalisk prestation. Att jag skulle komma att älska Spiral var fullkomligt oväntat. Framförallt gillar jag Dervish D som påminner starkt om någon fräck och modern 80-talsdeckare. Det är repitativt och till förväxling enformigt, vilket det dock aldrig blir. Att i skumrask falla bort i dagdrömmeri och skamlös inre njutning till tonerna av Spiral (digga loss till To the unknown man) framstår för mig som ett av de stora glädjeämnena i livet. Mer varaktigt än koppar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar