I can't help it

Min fars skivsamling visade sig vid mitt opåtalade övertagande, innehålla en mängd udda plattor. En av dem var Tex Williams & The Sundowners sings Hank Williams (1970), emellertid med ett vackrare omslag än ovanstående.

När bandet 1970 spelade in den här skivan måste något ha hänt med gamle Tex. Huvuddelen av låtarna följer ett mer traditionellt mönster men två av dem, Honky Tonk Blues och My bucket's got a hole in it, är vansinniga inspelningar, mer urflippade än mycket jag hört. Elektrifierade gitarrer och steelguitars vräker loss i en orgie av ljud. Det låter som ett gäng älskvärda idioter låsts in i sanatoriets musikrum och givits fria händer. Framförallt är det respektlöst men inte på ett negativt sätt. Tvärtom är det ett förhållningssätt till musiken som signalerar kärlek och en djupt gående bekantskap med Hank Williams musikaliska kvarlåtenskap och framförallt en hållning, en attityd gentemot mediet som påvisar det gränslösa, det spirituella. Jag älskar det, I can't help it.