En orm i gräset

Det är alltid med viss rädsla man närmar sig ett comebackalbum. Därför var jag både tveksam och upprymd när jag läste att Whitesnake 2008 skulle släppa en ny skiva. Risken att gruppen, eller i detta fall David Coverdale, skulle missuppfatta sin roll och göra graverande misstag kring sin egen identitet är alltid överhängande. Därför kunde jag med glädje konstatera att Whitesnake lyckas med konststycket att behålla sin värdighet och inte förfalla till allsköns moderniteter och trams.

Whitesnake har alltid präglats av en viss inkonsekvens vad gäller sitt låtmaterial. Deras styrka har alltid legat i summan av det som varit perfekt, inte i det totala flödet. Tvärtom har deras skivor alltid brottats med några riktigt sunkiga bitar som man hoppat över. (Om man liknar deras samlade output som ett julbord så är de dåliga låtarna motsvarigheten till en av de mer motbjudande uppslagen inom gastronomin: senapssillen.) Det är därför märkligt att Whitesnake, liksom Saxon gjorde med Lionheart, nu släpper sin kanske mest konsekventa platta någonsin. Inget är nytt på Good to be bad men kvaliteten är slående.

Jag vill inte påstå att Good to be bad är min favoritplatta med Whitesnake, ej heller att den innehåller någon av mina Topp5-låtar, men det är glädjande att se en vital Coverdale med förmågan att skriva, i vart fall för mig, relevant musik OCH förmågan att live bjuda på en fantastisk insats. För mig står den 16 december 2008 och konserten på Hovet som en av de mest känslosamma upplevelserna i mitt liv. Än finns det glädjande nog liv i snoken.