Under min studietid i Lund (i slutet av 1800-talet), när jag planlöst plöjde igenom skivbutikerna, hände det ofta att Folk å Rock spelade sköna plattor inne i det kombinerade blues-, country- och folkmusikrummet. En dag spelade de detta album. Jag hade tidigare inte, vad jag vet, uppmärksammat Bobby "Blue" Bland, aldrig hört hans namn. Emellertid var skivan Dreamer (1974) exakt vad jag efterfrågade i den stunden, utan att veta om det själv. Det softa, funkiga svänget som trängde ur högtalarna fick mig att bokstavligt talat höja på ögonbrynen och ta upp min slitna plånbok och tränga mig fram till kassan med ett svettigt och upphetsat ansiktsuttryck.
Igår ägnade jag kvällen åt att lyssna igenom skivor jag inte lyssnat på sedan Hitler gick in i Polen. En av dessa var just Dreamer och jag vaggades in i den mjuka bomull som Bland bäddade ner mig i, ackompanjerad av den ljuvligaste soul-funk man kan tänka sig. Om musik kan dämpa ett oroligt sinne så är Dreamer ett stolpiller med kraftig, endorfin verkan.
Som kuriosa kan också nämnas att Whitesnake gjorde en tolkning av skivans öppningsspår, Ain't no love in the heart of the city, redan 1978 på den första plattan Snakebite. Låten utvecklade sig till att bli ett givet inslag i live-repertoiren, vilket inte är särskilt förvånande med tanke på att Whitesnake i grunden är ett band djupt rotat i blues-rocken, en riktning som 1978 känns tämligen daterat. Modigt eller dumdristigt? Om trägen vinner får man väl ändå tillskriva Coverdales val av musikalisk riktning mod med tanke på de framgångar han senare kom att röna under 1980-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar