torsdag 26 februari 2009

In the days to come, you will pray for death

Filmen "Scars of Dracula" är en av de mer mångfacetterade skildringarna av greven, hans tillvaro och umgänge. Det hela börjar med bybornas marsch upp till slottet där de bränner ner alltihop. I vart fall stora delar av det. Tiden går och ett bedrägligt lugn sprider sig över byn. En snuskpelle på flykt från lagens långa arm, anklagad för våldtäkt, söker sig till värdshuset. I vanlig ordning nekas individen härbärge och tvingas ta sig till Draculas slott för att där tillbringa natten. Paul, som bocken heter, blir bjuden av en kvinna att stiga på, vilket han gör. Det som slår mig är den ordning och reda som råder inne i Draculas slott. Damm lyser med sin frånvaro, spindelväv likaså. Efter en stund dyker Dracula upp och konverserar sin gäst som också erbjuds vin. Klove, betjänten, får order att iordningställa ett rum medan presentationerna fortlöper.

Det är nu som Dracula gör något oväntat, han omtalar den stora branden som rasade i slottet för några år sedan. Bakgrunden, hans egen skuld etc går han inte in på. Det oväntade är visserligen inte omnämnandet av branden utan Draculas uppenbara känslosvallningar under samtalet. Han uttrycker en tydlig sorg och grämelse över det inträffade. Det verkar som han ältar saken, om och om igen. Vid ett senare tillfälle i filmen berättar han återigen om branden. Självklart måste den materiella förlusten vara kännbar även för en vampyr, i synnerhet en person som tycks så varsam med sina ägodelar som (Christopher Lee's) Dracula. I de flesta fall porträtteras vampyren (Nosferatu, Bram Stoker's Dracula etc) som en nattens varelse vilken framlider i smuts och misär men inte i Hammer Horror's versioner. Dracula har i dessa alltid en värdighet och en uppenbar önskan att leva ett så normalt liv som möjligt, trots att det styrs av dygnets skiften och blodtörsten. (Jag ska påpeka att jag, som jag i tidigare inlägg påpekat, anser Dracula vara något av en psykopat, präglad av en labil hållning och fullkomlig likgiltighet inför andras liv och lycka.)

Allt detta visar återigen (bevis No. 2376) att vampyren är en tänkande och kännande individ i behov av umgänge och ordnade förhållanden. Kvinnan, Tanya, är mycket riktigt en vampyr vars funktion i hushållet tycks vara att serva Dracula med blod men förmodligen också samtal och umgänge. Hur Klove, betjänten, fått sin anställning framkommer inte men man får förmoda att premisserna för arbetet liknar andras som fångas i de ondas nät. Det är således inte på frivillig basis och någon anledning att ta upp CV, löneanspråk och möjligheten till fem veckors betald semester finns inte. Att gå med i facket är inte att tala om.

Vore det inte för Pauls begär efter kvinnlig närhet så hade han säkerligen överlevt natten i Draculas slott. Att ligga med grevens kvinna kan inte vara bra, någon belöning står inte att få. Naturligtvis (med tanke på hans psyke) reagerar Dracula med den bedragnes vrede, misshandlar Paul och mördar Tanya. Jag finner det dock intressant att karaktären Dracula uppvisar en sådan multitud av känslor. Ilska, förnöjd artighet, frustration, sorg. Kanske behöver han bara lite beteendeterapi?

Inga kommentarer: