Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 1

Kap. 1 Det var en riddersman...

Genom skogens mörka dunkel och grönskande gobelänger, längs vindlande stigar, över berg och genom dal färdades det ensamma, dämpade djudet av ihållande och stundtals ihärdiga rop. Det var den gamla obesvarade frågan, om ingen är i närheten då ett träd faller, hörs det då? Samma fråga for igenom den tvivlande, den vacklande, en gång så bestämde riddare Palladins av Seebeek sinne. Fanns där någon som kunde höra hans rop? I över två år hade han nu irrat omkring, till en början målmedvetet men nu håglöst och vilset, på jakt efter kung Hare som så plötsligt och kuriöst försvunnit mitt under ett parti kägelboll i den kungliga trädgården, ritad och formgiven av den legendariske Yngre Bror. Drottning Svanka av Fissis satt nu ensam och hjärtsnupen i sitt tronrum, med kungens kärve i sin hand, gråtande och misströstande.

Riddare Palladin av Seebeek var sin rustning till trots inte särskilt lämpad för uppdraget då hans meriter i stor utsträckning voro fantasifoster. Således hade han inte klubbat den 700 år gamle draken i Polio till marken med svärdet. Ej heller dräpt trollen i Backafall. Men där det saknades kraft och hjältemod fanns vilja och goda avsikter. Det lovade naturligt nog föga men kombinationen av ett välsmort munläder, drottning Svankas förtvivlan och det kungliga rådets önskan att åter få se sin älskade konung på tronen gav Palladin en möjlighet att fullfölja ett hedervärt uppdrag och erhålla kungarikets tacksamhet men kanske framförallt oändliga rikedomar, gods och gårdar.

Riddare Palladin av Seebeek var en man utan tillgångar, så anställd vid hovet han var, men det var knappast hans egen slösaktighet som var boven i dramat. Redan hans far, riddarknekt Opa av Seebeek, hade gjort av med lejonparten av familjeförmögenheten på spel och dobbel. Det var till och med så illa att Palladin tvingats försälja sina benskydd av mässing för att kunna delta vid, som det anstod en riddare av Riket, kung Hares traditionella frukost på palmsöndagen. Taffeln var magnifik men dyrbar. Hovstatens utnämnde kock, herr Tupp med maka, lagade till de dyrbaraste rätter med inspiration av fjärran länder. Den guldfriserade leverpastejen i tolv våningar i vars topp vätten Köppernickel sjöng passande ballader, bland andra "Ädle Herrom, mi' moder är på fallrepet", till ackompanjemang av tusen lyror och en basfiol.

När riddare Palladin av Seebeek erhållit välsignelser, en börs med respengar, en sadelväska innehållande ost och bröd samt ett pass utfärdat av drottning Svanka själv, for han ut på sin trebenta kohorthäst Pålle för att finna kung Hare innan tiden var ute och sorgen efter denne store man för evigt förlamade konungariket.

Till en början var han mycket nitisk och noggrann i sina efterforskningar men tappade så småningom sugen och förföll mer och mer till ett uppgivet och godtyckligt efterforskningsarbete. Den inledande arbetsniten och viljan dämpades av det han såg ute i landet. Små grå hus, utskitna i terrängen som om någon högre makt i ett krampaktigt diarreanfall sprutlackerat berg och dalar med liv, om man nu kan kalla dessa slitna existenser för det. Förtvivlade människor stirrade tysta tillbaka vid tilltal, i väntan på ytterligare ett rejält kok stryk. Skogar vars mytiska invånare överöste honom med väsande glåpord, sopor och vassa tillhyggen. Bäckar där fiskarna simmade med svullna magar upp och träsk där osynliga händer sökte dra både honom och Pålle ned i avgrunden. Och till råga på allt hade hjälmens visir rostat i gångjärnen vilket nu tvingade den kraftlöse Palladin att pressa de sista ostbitarna genom andningshålen och med hjälp av tungan fånga upp något av födan. Det var mycket nedslående och han kände sig modstulen som aldrig förr. Hängande framstupa mot Pålles hals gjorde han det enda han mäktade, att ropa, stundtals högt och klart, ibland hest och nästan ljudlöst:

-I konungarikets namn, var är I kung Hare?

Det var en riddersman/
han red i striden ut/
Rustningen var blank/
på hjälmen var det brunt.

(Balladen om Nor)
Nedtecknad av biskop Kirkholm, år 1125.