Kap. 2 Den galna ugglans tillfrisknande
Från sydost ringlade sig floden Puck i en båge strax norr om staden, ned genom det förtrollade skogspartiet (en separat grönska, skild från den övriga) och ut mot det öppna havet. Det var en mycket vacker flod, en allom accepterad och sällan ifrågasatt uppfattning. När karlarna drog ut på fiskafänge kokade kvinnorna bäck och tjära i stora fat av koppar som kung Hare skänkt byborna då han firade femton år i samma svid. Naturligtvis förväntade han sig att ett symboliskt skålpund bäck förärades honom vid stora höstfesten när äpplen och kastanjer rostades över öppen eld och det var ett pris stadsborna med glädje ansåg sig kunna betala för att hålla en så vida pass generös konung på gott humör.
En solig dag då molnen blåste västlig vind i hissade segel befann sig männen till havs i sina ranka båtar, med näten redo att kastas ut bland de feta silverne stimmen av fisk. Yrkesskickligt lät de näten dansa genom luften, ned i böljorna och sedan tas upp, fyllda av den fetaste fisk; ål, braxen, gädda och id. Under tiden kokades bäck under glada tillrop, barnen samlade kvistar utifall att och de gamle tuggade björkskott med tandlösa, torra munhålor. Allt var frid och fröjd tills en uppsättning svarta segel syntes i horisonten. Arbetet stannade upp, såväl på land som till havs. Alla förstod, fast ingen sa det, att nu kom Humbug, den fruktade pirathövdingen, seglande med sitt skepp Hallonet!
I det förtrollade skogspartiet låg Uggla ännu nedbäddad i sitt bo med filten dragen upp till näbben. Han hade senaste veckan lidit svårt av den förkylning han dragit på sig då han suttit i Vesslans bibliotek för länge i drag och läst "Linjär fasteori i praktiken", en praktutgåva med mer än femhundra år på nacken. Ekorren hade kommit förbi minst en gång om dagen med toddy och uppmuntrande ord eftersom han satte stort värde på deras vänskap. Uggla uppskattade denna gest och lovade att göra detsamma för Ekorren skulle han någon gång bli sjuk.
Kapten Humbug hade precis lagt träbenet i träda då junker Bröd stormade in i kajutan. Med stora gester lät han Humbug förstå att där fanns ett stort antal båtar i sikte med folk att göra illa och kanske till och med ägodelar att ta tillvara. Kaptenen hade vuxit på en ö fjärran ock för honom vilket hade resulterat i ett skadat känsloliv som icke lät sig repareras det minsta av att cirkuskastraten Kasse Basse en dag steg i land på öns sydkust där han utan minsta tanke på konsekvenserna bajsade i en kruka i vilken Humbug förvarade sin sovande fader, ett ondskefullt beläte av pimpsten. (Modern var frisk, fräck och modern men det hör inte hit.)
Uggla hostade till vilket väckte honom ur sin sömn. Vid sängen satt Ekorren och stickade en halsduk till sin vän. Garnet, brunt och grått, hade han bytt till sig mot en ansenlig mängd hasselnötter i skogens enda handelsbod, mamsell Ottomans Manufacktur och Garner. Föreståndarinnan hade givit Ekorren ett bra pris och låtit honom få med sig en strut melasskarameller. Hon var en vänlig själ men hård i affärer, mild när det passade.
-Vill ni smaka en karamell? frågade Ekorren och räckte Uggla struten som tackade och lät en liten bit smälta under tungan.
-Tänk så rar ni är, som ser till min hälsa så. Hur ska jag kunna återgälda denna er vänlighet?
-Äsch, inte prata så. Vänner blir inte varandra skyldiga ett uns. Om vänlighet och omtanke ska gäldas är det då inte själviska gärningar? Om du mår bättre är det belöning nog.
Uggla log åt Ekorrens kloka ord. Ögonen glittrade i skenet från vaxljuset och han lät sig trugas ännu en karamell ur den bruna pappersstruten. Därefter satt de länge tysta och lyssnade till suset i trädkronorna och njöt av varandras sällskap.
Kapten Humbugs ögon smalnade då munnen drogs upp till ett ondskefullt flin. Nåd skulle icke givas, orättvisa skipas och knivarna slipas. Han skulle skiva upp arsle på arsle, knäcka skalle på skalle och äta upp all fisk som fångats. Detta var då rakt ingen lek!
I solens blick på havet vida/
där stod mången vänlig själ/
Sjökapten i ståtlig prakt/
ville ingen av dem väl.
("Wiisa um Hafet" av Richard Groom, 1865.)
tisdag 12 augusti 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
så ypperligt trivsamt!
Kung Hare och junker Bröd är fina namn.
När kommer nästa kapitel?
Skicka en kommentar