Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 3

Kap. 3 Dåliga nyheter färdas fortare än goda.

-Ro hit pergumentet, Frau!

Walburg Kurtz kämpade sig ur sin murade säng och hasade sig trött över det hårda stengolvet vilket endast bitvis var avsett för en naken, mänsklig trampdyna. Golvläggare Stuube försvarade sig med att han givits undermåligt material, "icke lämpat för ens den uslaste svinakull". Hans tappra försvar till trots dömdes han av Kurtz och magistratsdomare Castor Ykke att uppge "sitt yrke och strängaspel tills dess annat föllo rättvisan i smaken".

-Vem haver skrevet tecken te meg? Vad är'e som står i pergumentet?

Fru Limpa lämnade utan knot pappret ifrån sig, orolig över dess innehåll. Hennes ovana att läsa inkommande post gav henne alltid tid att förebereda sig på eventuella dåliga nyheter men idag hade det inte lyckats henne att så göra. Att smussla med pergamenten var en förmåga hon skickligt utövade men då Bäver-Kloots aggressivt uppsluppne sändebud tycktes följa Limpa runt varje skrymsle och i varje vrå, föll det sig inte naturligt att ta del av månne hemlig information. Skulle det komma fram att hon ägnade sig åt annat än att stoppa gås, klappa tyg och sjunga prosaisk mynta vore hon i sanning illa ute.

-Men det är ju vedervärdigt! väste Kurtz.
-Vad är? undrade Limpa orolig över vad för innehåll pergamentet kunde tänkas hava.

(Sedan en längre tid, ja under hela deras äktenskap faktiskt, hade Limpa bedragit sin make med inte bara stallpojken och gårdskarlen utan också kentauren Stefan som drev en ideologisk majsplantage med sina söner App och Upp samt svågern Ulrik. Att Kurtz humör vid ett sådant avslöjande skulle förbytas från bakfullt solksken till mullrande åska, det är välan självskrivet. Ty bakfull eller inte, era subjektiva intryck av den gode Kurtz morgonhumör må vara att han var en bister man men icke, så var Kurtz en hårdför glädjespridare. I synnerhet denna morgon då gårdagen varit så full av gamäng.)

-Det staver i pergumentena att kapten Humbug seglede inimot hamnen! Katastrof! Vår amiral Peter Patteta befinner sig nu i jakt på storsälen, tusentals meter från hamnen! Skeppet hans Hallonet är fruktet, Frau! Fruktet!

Och det var sant. Skeppet hade tre bottnar, tre segel, tre förstävar, tre storbystade galjonsfigurer, tre mans besättning och tre eldrör vilka spydde glöd omkring sig. Det var en fara tre gånger större än den största fara du kan tänka dig, en tre gånger större katastrof än den största katastrof du kan tänka dig. Vad skulle göras åt detta? Amiral Patteta fanns inte att tillgå. Kanske skulle det ta hela fyra dagar att bara komma i kontakt med honom. Men hur det än såg ut, hur eländigt det nu var, så voro det värsta att kung Hare inte fanns att tillgå. Walburg Kurtz var uppbragt, förtvivlad och ofantligt kissnödig. Han tog sina bekymmer till avskrädet i hörnet och lät sig frigöras medan tankarna kretsade kring hans nästa, och första, drag i detta hemska parti Ludo.

Akor Fingallsorn nådde hemmet sent på kvällen, ovetande om den fara som hotade staden. Och inte hade han brytt sig heller. Han var alltför trött för dylika anpänningar av känslolivet och stugan låg ju där i skogsdungen. Allt annat spelade underordnad roll. Att säga att det lyste hemtrevligt i fönstren vore att fara med osanning eftersom ljuskällor knappt existerade. Mitt i rummet brann en borre på en stör vilket gav Baloo ledsyn kvällstid och tillät henne att utföra de sysslor som tillkom en torparfru. Trots brist på föda och dryck serverade hon varje kväll en festmåltid på imaginär spädgris och finaste öl ur tunnor från södra Tyskland. Till detta serverades ett rustikt tilltugg: levertrasa och ättestupa ur sprucket kärl. Farfar Karaff avstod oftast sin levertrasa till förmån för de yngsta men tog skamlöst för sig av ättestupan. Det sades att farfar Karaff under sin ungdom fjättrat en grop men det ville prosten inte höra talas om. "Hedniskt struntprat" fnyste han innan han ägnade en hel söndagspredikan åt Karaffs otillbörliga struntprat.

Familjen var glad åt faderns hemkomst. Baloo serverade Akor en skvätt färdigtuggad levertrasa(familjefadern hade gång efter annan bytt bort delar av munhålan i utbyte mot specerier i fogdens butik) och hällde upp en rejäl näve ättestupa för honom att dricka. Med tårarna rinnande, de skapade kanyoner i ansiktssmutsen, lät han ge luft åt sin tacksamhet över att vara tillbaka i familjens orena sköte, hel och nästintill intakt. Som så många andra var han ovetande om att kapten Humbug klivit i land, redo att göra Djävulens verk.

När Djävulen så i månens sken red ut/
från Mörkrets källa, svedd och vred/
han svoro högt att ondska bruka/
vareviga själ åt Helvitta sku' föra ned.

("Hovslagen dofva" av Lars Schtuck, 1907)