Fänglås - en berättelse om tillförne, kap. 4

Kap. 4 Ay, ye be cauld fer evermair

Sina motgångar till trots hade riddersman Palladin av Seebeek äntligen fått lite vind i seglen, eller åtminstone fast mark under fötterna. De senaste dagarna hade han och Pålle traskat tröstlöst omkring i träskmarkerna utan hopp om att finna tillbaka till stigen. Men så hade alltså skett. Efter att hals över huvud flytt ur Eldpaddans gap, ej heller där tog Palladin tillfället i akt att i strid skapa sig ett namn och därmed göra sig odödlig, nådde herr- och hästskapet den gamla pilgrimsstigen, uråldrig men fullt funktionsduglig. Trots att vätan fick huden att svida var han uppfylld av glädje, om än något ångestriden vid tanke på den allt annat än ridderslika flykten. "Men å andra sidan", resonerade han, "är det inte mer än rätt att någon annan får ta död på paddan med tanke på all ära jag kommer få sola mig i. Det vore inte rättvist att jag tog all" tänkte han men fick bita sig hårt i hjärnans tunga för att inte tänka tanken "Lögnaktige jag".

Solen hade brytit igenom grönskan som välvde sig lik en tunnel kring honom och fågelsången lindrade hans dåliga samvete över det brutna ridderslöftet om evig strid så ofta som möjligt. Hur länge han färdats längs stigen anade han inte men plötsligt kunde han på sin vänstra sida se hur en damm, nästan helt täckt av näckrosor, vita och rosenskimrande, bredde ut sig. På en bryggstump satt en pojke med sina smutsiga fötter dinglande någon decimeter över vattenytan. Trots att han sträckte sig så mycket han kunde för att nå ner till vattnet lyckades han inte. Palladin av Seebeek fann scenen charmerande vilket fick honom att vika av ner mot dammen och kliva av Pålle.

-En underbar dag, pojk! Skulle du inte säga det?
-Ädle herr'n. Jeg når't ej ner te vattne'.
-Hahaha, bullrade Palladin så ridderslikt han förmådde innanför sin ihoprostade hjälm. -Når du inte ner till vattnet?
-Nä, svarade pojken och torkade det sega snoret från ansiktet ut över den grå trasan hans mor säkerligen kallade moderiktig herrblus.
-Vad är det här för lokalitet?
Pojken stirrade tomt tillbaka.
-Vad är det här för ställe?
-D'ä va e' göng slottet Spindelmara. Men'ä sjönket nu.
-Sjunket? Nänänä! Det är väl ändå inte möjligt. Vad är det för en usel byggmästare? Byggmästare Styggmästare? Hahaha! bullrade Palladin ännu en gång. Han visste inte varför då han inte kunde finna vare sig situationen eller slottets eventuella försvinnande till dammens botten särdeles lustigt. Det hände ofta att han skrattade högt och hjärtligt åt kammarherrarnas putslustigheter och de plumpa anekdoter gästabudens manliga deltagare gav vingar avsevärt påverkade av dåligt öl och starkvin, men han visste inte varför. Det berodde inte på några fördelar han hoppades vinna. Kanske var det bara nervöst.
Pojken stirrade oförstående tillbaka på riddersman Eko, som han tänkte namnet voro.
-Nä, ä herr'n å bygge söm förslämpta tiggeripacka å ho slängte trölleridomma öve' schlöttets byggnad. Allt sjönk söm e sten.
-Så? Är det möjligt?
Palladin av Seebeek kände ändå en rysning längs ryggraden. Trolleri och tiggarpackor... Det var farliga saker. Han mindes historier om hur morbror Wreserne dunkat en spåman i ryggen och fått stora varande utslag vid sidan av ovett från den dunkade. Pesten slog till urskillningslöst. Visst, det var ju inte magi men spåman och så vidare, det var obehagligt.
-Jepp! Å sen sä's dä att herrn's son synts te i här. Dö å allt.
-Jaså? sa riddersmannen och försökte ställa sig i en fördelaktig pose, förhoppningsvis indikerande mod och The Devil may care-attityd. -Och vad kan väl den lille pojken vilja?
-Han tar'dä i näven å sä'r dä att "I vattnet, min Herre, är det kallt och I skola varda kall för evig tid". (Pojkens plötsliga förmåga att tala rent både skrämde och förbryllade Palladin.) Sen sliter han deg ner i vattnä. Å du ä dö'er.

Solen gick i moln, en ondskefull bris fyllde Palladins rustning och fåglarnas sång förvreds till ett högljutt, skarpt och ihållande tjutande som fick öronen att smärta. Pojkens smutsiga gestalt stod orörlig med antydan till ett snett leende i ansiktet, som om han fått sin ondskefulla vilja igenom. Palladins mun stod öppen redo att skrika alltmedan urin rann längs låren och fyllde stövlarna. Tiden var på upphällningen. Vad skulle ta vid?

Svart gestalt vid frusen sjö,
svor att Herren skulle dö.
("Hygge", Joakim Jons, 1932.)